E-post: stonecoldsober@telia.com
Öppna landskap-plattan hade alltid legat i
sammlingen men först när boxen kom hände nåt.
Visste helt plötsligt att det här var vägen att
gå, pyntade mina fem hundra spänn och hörde inte
av min omgivning på veckor...
Sitter faktiskt nu och ladddar för ännu en
konsert, det har blivit en del.
Favoriten är fortfarande den grymt
underskattade "Män utan kvinnor".
Vi ses längst fram i idrottshuset 3/12
/Christer
E-post: hillebards@hotmail.com
Jag vill gärna dela med mig av hur jag upptäckte Ulf Lundell,
för det betyder så oerhört mycket för mig, och jag skulle bli
så glad om någon kände igen sig.
Jag har alltid känt mig rotlös, driven
av en oro inuti mig, en vag känsla av
utanförskap.
Under hela gymnasietiden skrev jag dikter, långa
dikter, jag hällde ut min smärta på pappret. Så satt jag en dag med
farsans gamla klasskompis Johnny och snackade.
Han fick läsa en av mina dikter, och skrattade till. "Ett
Lundell fan märker jag!" sa han, men när jag berättade att jag faktiskt
aldrig lyssnat på eller läst Lundell, så gick han nästan i taket.
"Hillevi, du är en jävligt speciell tjej, så jag vill
gärna ge dig den här". Så fick jag hans pocketversion av "Jack" med
marginalanteckningar. Sen dess har
jag varit fast.
Allt är inte lika bra, men i sina stora ögonblick så är Uffe
tidlös. Med en smärta i rösten kan han med några ord förmedla en
stämning, en känsla.
Personligen är fortfarande "Jack" min favorit av
böckerna, men av skivorna är det fruktansvärt svårt att välja, kanske
"Vargmåne".
På något vis uttrycker han där det jag så intensivt försökte
skriva av mig i gymnasiet, och fortfarande har inom mig. Och jag vet
att Uffe har många fans, men på något vis känns det som om han och
jag delar något speciellt.
Utan att någonsin ha träffat honom, så är han den ende som någonsin har förstått
mig.
//Hillevi
E-post: bjorn.calander@swipnet.se
Det här var en av de märkligaste
hemsidorna jag skådat. Jag måste dock
tillstå att den i sitt lätt absurda
slag är mycket väl utformad,
lättklickad och oerhört innehållsrik.
So all credit to it's maker!
Förmodligen är jag en av de äldsta
besökarna på denna sajt och man kan ju
alltid undra vad en nästan jämnårig med
Lundell har här att göra...
Nåväl jag har aldrig träffat eller hört "guden"
(sic!) live men väl läst hans böcker och
lyssnat på en del av hans skivor.
Han är en gudabenådad musiker men det måste
anses lika intelligent att han envisas
med att själv "sjunga" som om Beatles
skulle låtit Ringo vara leadsinger på
sina skivor... Karljäveln kan ju inte
ta en ton rätt ( i alla fall inte
bättre än Ringo) så varför han inte
låtit nån begåvad talangfull sångare,
typ Thåström, sjunga istället är och
förblir en evig gåta...
F ö kan min fru härma Uffes falsksång nåt alldeles
förträffligt!
När det gäller Uffes
böcker snackar vi om nåt helt annat i
en helt annan division. Han är utan
tvekan vår framtida August Strindberg.
I vår samtid är det emellertid ytterst
få som inser detta.
Hans fem första romaner (alltså under alkotiden) är
något av det mest briljanta som
skrivits under senare delen av svenskt
1900-tal.
Boken Underdog av Torbjörn
Flygt kan möjligen konkurrera men
eftersom den kom ut efter
milleniumskiftet bör den väl i
rättvisans namn inte räknas hit.
Själv läser jag varje jul om det hysteriska
julfirandet i Sömnen. Andra favoriter i
repris är malandet av socialstyrelsens
chef till minkmat i Kyssen och det
hysteriskt roliga replikskiftet mellan
Max och Kenneth:
På gården?
Ja.
Vänta nu, för fan, Max, din satans jävla idiot, på gården!?
Ja.
För helvete...vad fan, hur kunde du, vad i...
I frysen.
Va?
I frysen.
I frysen?
Ja.
I frysen?
Ja.
I frysen?
Ja.
I frysen? (kursiv stil min anm.)
Ja, i frysen.
Detta eminenta replikskifte måste vara
något av det roligaste som skrivits,
jag skrattar varje gång jag läser det,
ja jag småfnissar i skrivande stund
faktiskt.
Denna dialog är i Fawlty
Towers klass och bör litteratur K-
märkas.
Eftersom en sådan övermogen
galt som jag dras till en sån här
hemsida (adressen fick jag genom
Aftonbladet f ö) så säger väl det
kanske ändå något om U. Lundells
betydelse i det svenska
kulturlandskapet.
Lika surrealistiskt blir det att läsa alla skruvade "då
träffade jag Uffe" e-brev, det ger
liksom en extra dimension till det hela.
Hur jag själv började läsa Lundell är
väl i det här sammanhanget ganska
ointressant men som jag minns det var
det via Jack 76 och en massa
brassrökande (och för all del öl och
vinpimplande med).
Den trista baksidan av sådant leverne som tyvärr ger de
stendöda nykteristerna, moralisterna,
antiporrfeministerna, antiknark m m
helt rätt är väl sorgligt nog Lundell
själv bästa exemplet på.
För honom som människa måste det (bokstavligen)
varit en välsignelse att bli nykter
alkoholist, synd bara att det gått ut
över skapandet.
Musiken kan jag ej uttala mig om (alltså hans 90-tal)
men böckerna fr o m "En varg söker sin
flock" är i mina ögon ...ja
faktiskt... jag tvekar inte TRÅKIGA!
Jävligt tråkiga, orkade inte ens läsa
ut Friheten. Nåväl nu får det vara slut
med ordbajseriet från gammal "68" och
fortsatt lycka till med din imponerande
och smått fanatiskt galna Lundellsida.
P.S Skaffa genast en fryssida där du
kan mala ner diverse unken fisförnäm e-post!
E-post: claeso@hotmail.com
Tja!!
Allt började på Mallis - Magaluf,
sommaren -00. Jag o mina polare var där
en vecka, festade, solade o mådde gott.
En kväll när vi var på stammis stället
önskar en av mina bästa polare "Oh la
la" med kungen. Och sen dess är jag
fast. Kanske är ett lite udda ställe
att upptäcka Ulf Lundell på?? =))
När vi kom hem till Sverige igen,
brände polaren ifråga en skiva med Uffe
till mig. Det har blivit ett ANTAL
skivor till efter det kan jag ju säga.
Så nu är det det enda som snurrar i CD
spelaren... nästan iaf.
De var min historia!!!
//Classe
E-post: irish_saratoga@hotmail.com
Min storebror har alltid varit
Uffe-frälst, och han "smittade" i sin
tur både mej och storasyrran... Det var
nog "75-95"- CDn som frälste mej, men
det är svårt att säga exakt när jag
upptäckte storheten i hans musik.
Hur som helst- nu är jag familjens största
Uffe- fan, jag älskar hans musik och
hans texter och tänker gå på så många
konserter jag har tid och råd till!
Ingen musik är så "mänsklig" som Ulf
Lundells- den berör en i djupet av
hjärtat!!! =) Det enda tråkiga är att
jag är relativt ensam om att gilla Uffe
i min ålder och umgängeskrets =(.
Stackars satar som inte vet bättre...=)
Ha en underbar dag allihop, kram och hej..!
/Johanna
E-post: surdegslimpa@hotmail.com
Svensk sommar 2001.
Luften är ljummen, nästan lite kvav. En
svag oro om ett nalkande regn börjar
torna upp sig i mitt huvud. Vi sitter
där, ett gäng kompisar som dragit ut på
miniturne' på sensommaren, på en
gräsplätt bredvid den provisoriska
parkeringsplatsen bredvid preem-macken
i Halmstad.
Målet för vår turne' är Lundell-konserten på Brottet som går av
stapeln om 1,5 h. Stämningen är hög.
Och ur den medhavda boomblastern
strömmar ljuva Uffe-texter på löpande
band. Det dricks öl och sjungs med i de
välbekanta raderna.
2,5 timme senare är konserten i full
gång, vi har redan hunnit svettas
rejält och precis när Uffe kom in på
scen så sprack himlen upp, så vältajmat
att det bara kan hända en svensk
sommar. Då kommer den, Hon gör mig
galen, denna underbara
kärleksförklaring som beskriver känslan
av att vara kär bättre än någon annan.
Ca 4-5 min. in i låten, efter sticket,
tystnar nästan bandet helt, innan
scenen fullkomligt exploderar i ett
fyrverkeri av distade gitarrer, malande
trummor och en vild Uffe-stämma,
ackompanjerat av ett helt uppbåd av
raketer och smällare, som fulländar
ögonblicket.
Det är just då, när hela
ryggen sjuder av välmående rysningar
och lyckokänslan är total, det är då
man förstår att man är fast, att det är
på riktigt, att Ulf Lundell är magisk.
Hörselpropparna flyger åt alla håll och
publiken är euforisk när Janne Bark
vevar igång det ruggigaste gitarrsolot
i musikhistorien, då lever man.
Ett par timmar senare går jag knäsvag
ner till stranden och kysser havet, ty
jag är en lycklig man...
/Mårten
E-post: kent.aleksandersen@c2i.net
Jag är en 56:a som bor i Norge som började lyssna på "UFFE" 74. Jag föddes
i Norge och flyttade till Sveariket när jag var fyllda 16 år, Ôstersund och
kapten Linblad, lumpen.
18 år kom lumpen och då började lyssnandet, tack vare en lumparkompis
som anlände 2 dagar efter vi andra hade lagts tills ro. "Vargmåne".
Han hade bandspelare med "UFFE".
Sen dess har jag lyssnat och lyssnat på dessa underbara texter och låtar.
Sen dess har 2 "live" övertygat mej.
1:a i Oslo konserthus och 2:a i Drammenshallen. Detta var det perfekta
utav det perfekta.
Aldrig hade Norge fått nån bättre från Sveariket på besök.
Hur dessa texter inverkar på var och en vet bara vi själva.
Det finns nåt annat än "Öppna landskap". Det finns mycket mer, och
det får man svar på i dom flesta fall.
Jag vil tackka Sveariket för denna underbara människa.
Ni har en gåva åt oss alla.
Tack!!!
Hâlsningar från Norge.
/Kenth Aleksandersen
E-post: per-anders.nygard@atg.se
Hallå!
Sommaren 1994 så stod jag i disken på
hotell Tällbergsgården i Tällberg och
intjänade det dagliga brödet. När jag
som vanligt fördiskade för att få bort
äggviteämnena och rödbetorna från en
intorkad pytt i panna, så strömmade en
tilltalande blandning av ackord ut ur
högtalaren på väggen.
Det var någon som sjöng på svenska och det var ett jävla
ös, jag förstod så mycket att låten
måste heta RÖTT. Stod fortfarande med
strålen kvar på samma ställe på
tallriken i väntan på att radioprataren
skulle avslöja vem som framfört denna
humörshöjande tempolåt.
Sen var jag fast kan man säga, det är konstigt,
alla skivor alla konserter allt allt
ska konsumeras in i minsta detalj.
ULF LUNDELL BERÖR.
Tack.
/Per-Anders
E-post: PatriciaSaal@aol.com
Jag minns exakt när jag lyssnade på Lundell första gången. Det var en lördag
eftermiddag i mars '98. En vän från Sverige hälsade på och hade en skiva med
sig. Jag var nyfiken vilken sort musik han gillar och började med första
sidan av På andra sidan drömmarna. Och låten Skandinavien grep mig.
Jag lånade den där skivan, även om jag inte förstod ett enda ord då. Efter det
åkte jag jättemycket till Sverige och köpte nästan alla skivor. Började att
lära mig svenska och det blev enklare att förstå vad han egentligen sjunger.
Jag var på konsert på Öland, Borgholms slottruin i '99. Åkte ner från
Norrland bara för att se honom. Det var värt det. En augustikväll med
sommarglada svenskar, en av de finaste påminnelser jag har.
Jag tror att låten Öppna landskap beskriver ganska precis den svenska själen.
Och jag känner ingen svensk (om hon/han tycker om Lundell eller ej) som inte
gillar låten. Hoppas att Uffe slutar aldrig!
/Patricia
E-post: robin_969@hotmail.com
Hej!
Jag är troligtvis Uffes enda italienska
fan. Mitt möte med Kungen hände vid
Milanos Universitet år 1994. Då gick
jag på kurs på svenska språk och
literatur och lärarinnan låt oss lyssna
på Öppna Landskap. Jag minns att jag
tyckte sången var bra men ingenting som
kunde jämföras med Bruce, min enda
rockgud...
Ett par år senare på "en grå
februaridag" var jag på en skivaffär i
Stockholm och läste hans namn på en CD-
konvolut. "Nu köper jag det" tyckte
jag. Skivan var Maria Kom Tillbaka -
Ulf Lundell Live och mitt livs
musikaliska sida blev helt förändrad av
den...
Idag finns det två rockgudar i mitt liv
och alla mina kamrater tycks titta på
mig som om jag var galen. Varje gång
jag sätter på en Uffe-platta, innan jag
trycker "play" hör jag hans röst i mitt
huvud som sager "är det högt nog? ska
vi höja lite?".
Svaret är alltid JAAAA!!!
/Claudio
E-post: martina.melbeus@corren.se
Jag minns inte när jag "upptäckte" Uffe,
det bara kom sig. Men visst började det
med "Öppna landskap" och "Snön faller".
När jag läst andras texter på denna sida
förvånar och gläder det mig att så många
har så lika känslor inför denne mystiske
man. Han beskrivs som en gud, oumbärlig,
en vän som skänker tröst, han
trollbinder och förför. Det finns säkert
många artister runtom i världen vars
fans är fast för sin idol, men det är
nog få av dem som lyckats trollbinda
sina fans på ett så känslomässigt plan
som Uffe.
Han sjunger direkt in i
hjärtat, och där sitter det sedan.
Uffe har ändrat mitt sätt att se på
livet, han har påverkat mig. Om det är
positivt för omgivningen vet jag inte,
alla delar ju inte hans åsikter det är
lite antingen eller med Uffe, älska
eller hata, men jag har funnit en källa
till kraft och sinnesro, skratt och
tårar och jag hoppas kunna visa och
förklara den källan för andra människor.
På den sista konserten jag var på, i
Linköping i vintras, försökte han få oss
att sjunga med till "Folket bygger
landet". Det blev lite halvdant och till
slut så skrek han nåt i stil med: "Det
är klart ni inte kan sjunga med, ni vet
ju inte hur man gör, eller vilka det är
som bygger ett land".
Jag blev förbannad, på mig själv och på det sätt
vi sabbar livet för oss själva och andra
genom att rädda vårt eget skinn. Vi
trampar ner andra för att själva få
näsan över vattenytan istället för att
hjälpas åt att bygga nåt för alla. Och
jag förstår de som har svårt för Uffe -
det inebär en hel del självrannsakan för
att kunna ta till sig det han sjunger
och skriver!
Kul att läsa er åsikter, kul att dela
med sig av sina egna! Till alla er
trollbundna vill jag rikta ett tack för
att ni (vi) håller denna levande legend
aktuell och visar att han fortfarande är
stor genom att ihärdigt besöka hans
konserter och köpa hans skivor!
Jag hoppas vi ses i sommar, varför inte
i Västervik den 14/7!?
// Martina
E-post: marinagust@hotmail.com
Flyttade till Oslo -99 och længtade
litegrann efter sverige en dag. Fick
tag i CD:n 'Det goda livet' och från
førsta stund jag hørde tonerna strømma
ut i rummet var jag fast!
Køpte den norska utgåvan 'Når jeg
kysser havet' & 'Utanfør murarna' och
spelade dem før jæmnan...
Efter ett år flyttade jag hem igen men
kænslorna før hans musik kommer nog
alltid att finnas kvar. Han ær en
mæktig artist!
Vissa perioder lyssnar jag bara på Ulf
Lundell och låtarna 'Regn' och 'Ett
stenbord i Toscana' från den senaste
skivan ær otroligt bra!!!
Nu har jag flyttat tillbaka till Oslo
och med mig har jag sjælvklart
skivorna, de kommer att følja mig
øverallt i værlden...
/Marina
E-post: johnhstrm@email.com
Jag hamnade på konserten på Cirkus I
STHLM den 12 mars.
Det räckte.
/John
E-post: hanna_nyman@hotmail.com
Jag kan egentligen inte placera in min
upptäckt i tiden. Tillgivenheten till
Uffe har liksom växt fram undan för
undan och nu har den tagit enorma
former. Men, det började nog med att
jag läste romanen "Kyssen", även om jag
efter den inte kunde kalla mig
fullfjädrat fan, det behövdes lite mer
än så. Den föll i alla fall verkligen i
god jord och detta gjorde att jag sedan
var mer öppen för att lyssna på hans
musik.
Vi hade nämligen en "sommarplatta" på jobbet och där
fanns två låtar av Uffe som jag spelade
ofta och gärna, "Om jag hade henne här"
och "Öppna landskap". Jag tyckte om
texterna och det var en skön omväxling.
Tyckte jag då. Lite senare samma sommar
kom jag i samspråk med min kompis
pojkvän och det visade sig att vi
tyckte om ungefär samma litteratur och
musik och jag hade på den tiden "Cohen-
feber" och det var egentligen denne
fantastiske man som fick oss att börja
prata med varandra.
Så småningom frågade killen i fråga, Niklas, vad jag
tyckte om Lundell och jag svarade
ärligt att jag gillade det jag hört
hittills, men jag tillade också att det
inte var mycket. Jag nämnde de två
låtar som jag verkligen givit en chans
och Niklas bara log. "Hanna, du har
inte ens kommit halvvägs ännu, du måste
gräva djupare, den mannen har så mycket
att ge".
Jag tog honom på orden och ett
par månader senare, under hösten som
följde, tog jag itu med musiken. Detta
var under hösten -99. Lundells texter
följde med mig under hela sista året på
gymnasiet och så fort jag fick en
chans, vidarebefodrade jag citat, musik
och hela texter till människor jag
hoppades skulle förstå vad det handlade
om, vad jag "hittat".
Sommaren -00 blev också en sommar fylld av Lundells
musik, en sommar då så gott som alla i
min omgivning fick lyssna på hur mycket
styrka och sanning jag stundvis
kunde/kan finna i texterna. När jag
skulle flytta till Spanien hösten -00,
kunde jag på flygplatsen inte motstå
frestelsen utan köpte med
mig "Friheten" i pocketform, för att ha
med mig läsning som jag vet kan beröra
mig och få mig att tänka
efter.
"Friheten" fick önskvärd effekt -
jag älskar den! Till jul skickade mina
föräldrar ner tre Lundell-böcker till
mig, jag behövde dem. Min rumskompis
har aldrig varit imponerad av ovan
nämnde man, men hon läste "Friheten"
och blev lika tagen hon. Sedan gav jag
henne "Hjärtats ljus" och den gick hem
den också.
Nu är jag hemma i Sverige och Lundells musik är lika levande för
mig nu som den har varit under det
senaste året, av alla artister som
trängs i min samling, har han varit den
som givits mest spelrum i mitt lilla
rum i södra Spanien.
Igår läste jag ut "Sömnen", jag tyckte om den också,
men det som förundrar mig just nu när
det gäller Uffes skapande är poesin.
Den har jag inte ägnat någon
uppmärksamhet förrän nu, och jag ser
vilket förbiseende det har varit - han
är en konstnär och poet av högsta
klass! Dikterna är så känsliga, en del
är som glas, men ändå så smärtsamt
träffsäkra, sarkasmen kan svida i mig
när jag sent om natten tränger in i
dikterna i "Fruset guld".
Jag kan som sagt inte säga exakt när
jag upptäckte Uffe, men kanske lades
den mer stabila grunden när jag lydde
Niklas råd och gav musiken en chans
till. I så fall är jag honom evigt
tacksam, för han han tillfört något
stort i min lilla tillvaro, en hel
värld av melodier, ord och känslor -
skapad av en enda man.
/Hanna
E-post: mia@dahlstrand.net
Min allra första Lundell-platta var Kär
och galen. Jag spelade nästan sönder
den och mina föräldrar höll på att få
spader på ensidigheten i mitt musikval.
Idag, snart 20 år senare (!), ber min
kära make att jag ska spela något
annat, "Vad som helst, bara inte
Lundell..."
Kärleken till hans musik är stor och
man tröttnar aldrig, det är ett som är
säkert.
Jag har sett cirka 15-20 konserter och
tycker alla håller väldigt hög klass,
men att två stycken "sticker ut" och
det är den sk jubileumskonserten som
han hade på Solliden, Skansen (1995)
och välgörenhetstillställningen som
ordnades på Cirkus (1998).
Jag ser fram emot konserterna som
kommer på Cirkus i februari 2001.
E-post: anders.winblad@edu.gislaved.se
Växte upp med folkrock. Man föddes ju året efter Born To Run och
Vargmåne... Dessutom hade jag en morbror som var född samma år som
Uffe, Springsteen och Knopfler. Dessutom spelade han också gärna
ackustisk, tolvsträngad gitarr.
Min morbror var väldigt intresserad av musik, precis som jag är nu.
Han spelade ofta in kassettband till oss och till sig själv.
Det man mest blev förtjust i var Lundell, Springsteen och Dire
Straits. Det är just dem jag lyssnar på mest numera, jag hittar alltid
tillbaks till mig själv när jag hör dessa låtar. Helst inspelad på
nåt gammalt band eller på vinyl, och ska helst spelas på nån gammal
stereoanläggning från sjuttiotalet...
Det blir den rätta "jordiga" känslan då. Musik från myllan...
Då njuter jag.
Öppna Landskap var nog den första upptäckten jag hade av honom, hur
tråkigt det än låter för ett Uffe-fan!
Jag minns att jag bara var fem år och Värnamo Folkhögskola skulle ha
konsert. Då drog de denna låt som avslutning. Jag minns att det etsade
sig fast i mitt minne.
Sen kom nog Rom I Regnet... Sven (min morbror) spelade in den. Andra
låtar är Ryggen Fri, Under Askan och alla Kär & Galen-låtarna.
Nåja, det skulle ju handla om hur jag hittade Lundell, och det var
nog den där gången på Folkhögskolan 1982...
//Anders Winblad
E-post: mia@dahlstrand.net
Min allra första Lundell-platta var Kär
och galen. Jag spelade nästan sönder
den och mina föräldrar höll på att få
spader på ensidigheten i mitt musikval.
Idag, snart 20 år senare (!), ber min
kära make att jag ska spela något
annat, "Vad som helst, bara inte
Lundell..."
Kärleken till hans musik är stor och
man tröttnar aldrig, det är ett som är
säkert.
Jag har sett cirka 15-20 konserter och
tycker alla håller väldigt hög klass,
men att två stycken "sticker ut" och
det är den sk jubileumskonserten som
han hade på Solliden, Skansen (1995)
och välgörenhetstillställningen som
ordnades på Cirkus (1998).
Jag ser fram emot konserterna som
kommer på Cirkus i februari 2001.
E-post: mr_kross@hotmail.com
Min upptäckt... faktiskt inte så länge
sen. Ungefär ett och ett halvt år sen.
En polare till mig, när jag gick i
trean på gymnasiet, lyssnade
jättemycket på Lundell och jag tyckte
det var ganska bad i början men efter
ett tag så lånade jag ett band av
morsan, Kär och galen var det närmare
bestämt, och satt mig och lyssnade.
Efter det har jag nog inte lyssnat på
nåt annat. Jag har nu mera alla hans
skivor, även sällsynta singlar, i min
skivsamling. Ska på två konserter och
se han nu i mars. Först den 16:e i
Falun, och sen den 20:e på Cirkus. Kort
sagt... Han är min Gud!!
Tack för mig
/Limpan
E-post: roger.karlsson@klkemi.mas.lu.se
Jag tror, eller vet, att det var hösten/
vintern 86, jag var 15. Min första
flickvän var ett stort fan och vi
lyssnade på "törst" och "12 sånger"
ganska mycket.
Dessa båda plattor grep
mig och när jag vandrade hem dessa sena
nätter från henne hade jag "mästaren" i
lurarna... Henne har jag nästan totalt
glömt bort, men jag kan inte glömma att
hon introducerade mig till denna
underbara musik...
Sedan dess har det
blivit ett antal konserter... hans böcker
är en annan sak - han skriver på ett sätt
som jag aldrig mött hos någon annan
författare, han skriver nästan på samma
sätt som jag tänker...
Hans dikter är
sanslösa (nåja, inte riktigt alla kanske,
men ingen är fullkomlig)... en av mina
favoritlåtar är "Bente", men det kanske
beror på att jag har haft bekanta som har
gått "vilse" och försvunnit...
Andra
favoriter är "Klockan och korset",
"Sjöar", "Isabella", "Äktenskap" och från
senaste plattan "Ett stenbord i
toscana"...
Han finns alltid till hands, när man är
nere och han höjer en till än högre
höjder när man är glad...
/Roger
E-post: ?
Jag upptäckte Ulf Lundell redan vid ca. 10 års ålder. Min bästa kompis
mamma spelade alltid Lundell i bilen Snön faller, Stackars Jack och
Ryggen fri, musiken och texterna fastnade i mitt huvud. Jag önskade
mig och fick Öppna Landskap i julklapp något år.
Flera år gick och jag lyssnade på en massa annat tills jag träffade
en gammal klasskamrat
i min födelsestad och självklart följde vi med på efterfest hem till
honom, intresset för "min date" försvann totalt när en gammal Uffe
skiva hamnade på skivtallriken. Sen var hans skivsamling allt jag
intresserade mig för den kvällen.
Jag fick låna flera böcker och det första jag gjorde när jag kom
tillbaka till Stockholm var att besöka en skivaffär och köpa upp mig
på en trave Uffe skivor.
Skivorna och konserterna har genom åren blivit många och jag älskar
hans musik och framförallt texterna.
Kram Kala
E-post: gimbergsson@yahoo.com
De första åren jag pluggade brukade jag sommarjobba på
Ortvikens pappersbruk i Sundsvall. Där sommarjobbade
en kille som heter Lars Lundberg, högskolestudent även
han.
Han brukade strö Lundell citat omkring sej, t.ex
"vi körde bilen ner i havet och såg vattnet strömma
in", "jag stannade på slätten och slängde upp dörr´n",
"även en inställd spelning..." o.s.v.
De Lundell
spelningar han varit på berättade han utförligt om och
på nattskiften spelade han förstås "Natt".
För mej var
Lundell "Öppna landskap" och "Snön faller", och inte
mycket mera än så. Men min nyfikenhet blev väckt.
Det här var sommaren 1993 så jag köpte den nyutkomna
"Måne över Haväng". Låtar som "Älskad och sedd" ,
"Isabella" och titelspåret gav mersmak.
Nästa skiva
jag köpte var "Den vassa eggen" och den golvade mej
totalt. Sen skaffade jag raskt "Det goda livet"
(Lundells bästa!!!) och därifrån fanns absolut ingen
återvändo. Innan året var slut hade jag skaffat nästan
alla skivorna. Tusen tack Lars!
När jag i september 1995 fick en dotter döptes hon
naturligtvis till Sanna. I dagarna (runt den 27 juli
2000) skall jag bli pappa igen och om det blir en
flicka ligger det i farans riktning att hon får heta
Isabella. Blir det en pojke måste det bli ett namn
hämtat utanför den lundellska världen. Vem vill döpa
sitt barn till Jack, Jonny eller Bart!?
Peter
E-post: samuel.liljekvist@privat.utfors.se
Tack för en underbar sida om Lundell, en av de personer som betytt mest för mig i mitt liv.
En period spelade jag vargmåne en gång om dan. Jag var på min första konsert 1982, i Växjö.
Det var Kär och galen turnen där dom slängde ut konfetti under sista låten (Snön faller).
Sedan dess har jag sett 2-3 framträdanden varje år. Han är glädje, tröst och en vän när det
blåser hårt.
/Samuel Liljekvist
/Kalmar
E-post: Petri.Julkunen@yle.fi
The first memory comes from the mid 80´s, when Ulf was about to perform in
Turku. He cancelled the gig because "he had broken his leg". Tabloidpress
informed that at the same time he had been seen in some disco in Stockholm...
Then (1987) my good friend Jani moved to Finland from Göteborg. And as
surprising as it may be for a Swede, my friend (Finnish parents, born all his
life in Sweden) could not introduce me to Lundell’s work until around 1993. When
that happened, I could not have agreed more about the beauty "Öppna landskap"
provided. Think - I had not heard that song until 1993 !
We used to debate all the time whether he sounds like Springsteen or not. He
disagreed. At one point I arranged about a dozen of our friends to the same
“space”, where the "court" was about decide whether "Ute på vägen igen" could
have a tiny Springsteen in it. It had.
A week ago I bought my first Ulf-record, Når jeg kysser havet-collection.
Though during the last years I have been enjoying his music while working at
different radio stations.
Greetings from Finland
Petri
E-post: m.nordkvist@telia.com
Tjena!
Det var i augusti -93 som jag träffade Janne Bark i Nyköping.
Jag var då en cool punkrockare som bara hade hört Öppna Landskap.
En vecka senare smet jag in på Åhléns och snodde
Nådens år och Utanför murarna, blev såld direkt och
har sedan dess lyssnat på Uffe.
Norpan
E-post: annahohnej@hotmail.com
Jag satt på golvet hemma hos min kompis David någon gång
under våren 96. Jag var sjutton år och störde mig väldigt
på Johan, en av Davids bekanta som hela tiden tjatade om Ulf Lundell
vars skrovliga röst jag enbart hört sjunga Öppna landskap
på radion då och då. För att få tyst på
killen, som tycktes komma närmare och närmare hela tiden tog
jag texthäften från samlingsskivan "Öppna Landskap" och
satte mig i ett hörn och läste.
Texter som Sanna, Stackars Jack och När jag kysser havet var det
som behövdes för att jag som bara lyssnat på pop och lokalradion
innan skulle fastna direkt. Jag hade aldrig sett någonting liknande.
Efter den kvällen har Ulf Lundells konserter, böcker och texter
följt mig, jag har aldrig slutat läsa, lyssna.
Jag äger numera en ganska imponerande skivsamling som innehåller
allt annat än skvalet från radion.
Vet inte hur mycket av det jag vet om män, jag lärt från
Ulf Lundell men jag har en tendens att tro på det hopplösa i
ett förhållande mellan kvinna och man. Men som för så
många andra är han min tröst, min glädje och inspirationskälla.
E-post: lars.jonson@mbox301.swipnet.se
Min Början...
Sen lördag kväll omkring januari 76..sittandes i ett baksäte på en chevrolet 63...
mitt i öldimman strömmade orden "E ja dö så e ja dö med stövlarna
på"
...ut ur bandspelaren..."tog en årgång kalle duck"...jag var fast !
Jag följde honom och köpte hans skivor...och sen 79 slår han undan
benen
fullständigt på mig med "Ripp Rapp"...
Hej
Jonte
Själv "fann" jag Lundells musik under gymnasietiden. Satt och
lyssnade på
våran lokala "turist" radio på jobbet då dom helt
plötsligt sa att dom
ville bli av med en signerad CD..."...nå'n liveplatta med
Ulf Lundell."
Så vad gör man? Nyfiken som jag var så ringde jag
och fick ta CD:n.
Och sen har det bara lixom rullat på. Läser även
böckerna som faktiskt är
mycket bra....
Jag började lyssna på Uffe när jag gick på gymnasiet,
dvs 1990-91 någon gång. Det hade då varit relativt tyst
kring Uffe ett par år, men det hindrade inte mig från att "upptäcka"
honom. Jag hittade en gammal skiva (Ripp-Rapp på vinyl) inne i en
skivback hos grannen. Jag frågade om jag fick låna den och
det fick jag.
Skivan var repig, men vad gjorde det. Jag hade redan efter ett par låtar
upptäckt vilken kraft texterna hade, jag var helt enkelt "fast". Jag
vet inte om Du känner igen Dig i ovanstående resonemang, antagligen.
Det är inte bara låtarna
jag tycker om. Böckerna tycker
jag är helt OK, för att inte tala om dikterna.
De är underbara.
Läs fler upptäckter på sidan
Läsarnas upptäckter.
|