Tom Wasser, författare snart 50, ser tillbaka på ett liv som tycks ha skrivits
mer än det levts. Staden, Stockholm, i slutet av 90-talet gör honom frustrerad,
håller honom fången.
På en av sina "rundor på rastgården" möter han Frank,
utbränd reklamare, som när en plan om ett annat, bättre liv, på annan plats.
Genom Frank lär Tom känna Astrid, sval på ytan, fri i köttets trädgård: Trick,
föräldralös men "adoptarad" av Frank; Monika, som har Mexico City Blues och är
hängiven åt oannonserade uppbrott.
I livets mitt gör sej döden hemmastadd, låter sin lie blixtra till i all sin meningslösa glans och Gorm
Saffer, Missing Person AB, ser sej indragen i en mordgåta han inte vill lösa.
Toms ungdomsvän Crock har fastnat i en turnébuss, men kanske kan Rebecka förmå
honom att kliva av vid nästa hållplats, bara hon kunde sluta slå sönder
skyltfönster.
Toms nu enda hemmavarnde barn, Gus, är inget barn längre, ser på sin far med upphöjd misstro. I korsningen Bronx, Centrala Söder, dundrar
trafiken, tjuter ambulanserna. På Österlen råder friden. I Toscana rullar
kullarna, gröna av vin.
Ett Sverige försvinner, ett annat tar form. Och vem är den gamle Italienaren, målaren, skådespelaren, diktaren, musikern? Och vem är
Hermine? Tog Nörden med datorns hjälp över världen för att bereda plats åt
idioten? Är det möjligt att ha Bram Stokers Dracula tatuerad på kroppen och vem
är det som har stulit Toms skrivmaskin?
Allt börjar när Tom återvänder till staden från bilresor i Europa tillsammans med Jaz och nu vet dom att dom
måste gå skilda vägar och hur gör man det och hösten driver svart regn in över
Stockholm och signalerar att ännu en "sista vinter här" kommer krängande som ett
spökskepp över natthimlarna.
Ulf Lundell i ett varuhus där han signerar sin roman "Friheten".
Ulf Lundell har på frågan om han var nöjd med Friheten svarat:
"Friheten var en underlig resa. Det var smärtsamt, vackert,
påfrestande eftersom folket därinne var så långsamma och ville
så lite och för att dom var så... så obegripliga eller i alla
fall svåra att förstå sig på".
Han fortsätter: "Men jag blev fäst vid dom, och när det var över
så var det så oerhört sorgligt att behöva återvända hit och lämna
dom där. Jag tyckte om dem allihop, ja kanske inte Frank, men till
en början gjorde jag det, även om han var... hal, konstlad på
något sätt och Trick var verkligen en pärs men jag saknar dom allihop
i alla fall. Dom var väldigt verkliga för mej under skrivandet och
det är dom fortfarande.
|
|
|
och
