Denna artikel var tidigare publicerad på Upsala Nya Tidnings webbplats.
Artikeln finns numera inte längre kvar. Delar av artikeln återgivs nedan.
Publiceringsår: 2002-10-02
Ursprunglig länk: http://www2.unt.se/first/1,1205,5,00.html?main=/avd/1,2883,MC=5-AV_ID=204068-AT_DP=articlegen1,00.html
Artikelförfattare: Johan Sjöstrand
En av Sveriges få riktiga rockstjärnor har bokat ett rum på Berns Hotell i
Stockholm för att ge intervjuer. Den som följt Ulf Lundells offentliga liv
vet att han inte alltid kommit överens med journalister och ser lanseringen
av ett nytt album som en plåga. Men han gnolar en stump på väg till rummet
och verkar vara på hyfsat humör.
Situationen inför dubbelalbumet Club Zebra, som släpps den 7 oktober, ser bra
ut. Förra albumet I ett vinterland har sålt drygt 120 000 exemplar och
sommarsingeln S:t Monica låg etta på singellistan. Trots att Ulf Lundell
har turnerat hårt de senaste åren sliter han inte ut publiken, som vallfärdat
till hans tretimmarsspelningar under sommaren.
Är den typen av framgång viktig för dig?
- Viktig och viktig... Att sälja över 100 000 plattor när man har hållit på
med det här i 27 år är inte att förakta. Men när mina skivor säljer bra brukar
det medföra saker i mitt liv som jag inte kan hantera. När Kär och galen kom
1982 hade jag levt lugnt i fem, sex år och sedan tog livet helt nya vändningar,
säger Ulf Lundell.
Till det albumet hade han skrivit en finstämd ballad om frihetslängtan och
snaps kryddad med Johannesört. Öppna landskap gjorde honom till motvillig
nationalskald. Club Zebra är en hyllning till mindre komplicerade tider.
Titeln syftar på en rockklubb i värmländska Kristinehamn där Ulf Lundell
spelade efter att ha släppt sina första album. På titelspåret beskriver han
klubben med orden hett och rökigt/ öl och whisky/ flickor satt i knät/ på
unga män som välte sina glas/ och skröt och skrek.
- Det var ett mycket märkligt ställe. Logen var en städskrubb, de som hade
stället packade in 200 personer och sedan gick man ut och spelade hela natten.
Sex Pistols var där och spelade en gång.
Saknar du den tiden?
- Det vore ju som att sakna sin barndom, men det gör jag ju i viss mån. De fem,
sex åren i början var de bästa. Inga Grammisar, inga topplistor. Det var
jungfrulig mark, befriad mark. Bara att få bo på hotell var ju stort.
Han reser på sig för att vanka runt lite i rummet. Det finns en rastlös energi
runt honom, en ovilja mot att luta sig tillbaka. Den har hjälpt honom göra 25
album, nio böcker och fyra diktsamlingar. Vad energin inte kan göra är att få
honom att trivas med inspelningen av ett album. Det är en process som ställer
hårda krav på Ulf Lundell.
- Jag hatar teknik, den är en sådan bromskloss. Under en inspelning är det mitt
jobb att försöka få folk att må bra och hitta rätt vägar - det är inte så lätt
när jag mår dåligt och slåss mot det tekniska monstret. Numera försöker jag ha
en napoleonsk hållning. Hela studioarbetet handlar om att vara överpositiv.
Först när skivan är mixad är det hela oåterkalleligt, då är det kreativa arbetet slut.
Temat för Club Zebra är existentiell desperation. Ett av de tydligaste exemplen är
låten Odessa med textraden Min lägenhet är som en cell i ett fängelse i ett främmande
land. Ulf Lundells rockmusik handlar om kampen att bryta sig ur den cellen. Tanken
är att Odessas fånge är samma man som besöker lokalerna han sjunger om i Öppet hela
natten eller Club Zebra.
- På 60- och 70-talet var rockmusiken ett försök att utmana gudarna. Jag gjorde det
i tolv år med rock 'n' roll och alkohol och efter det i nyktert tillstånd.
Vilket gick bäst?
- Haha, det går inte att svara på. Men alkohol har alltid använts som en öppnande
drog och i det här landet har den dessutom alltid varit en revolt. Spriten är en
frihetssymbol som får hämtas på Systembolaget under restriktioner. Jag gjorde resan
och revolten så grundligt att jag fick lägga av.
De offentliga fyllorna och tillnyktringarna är en del av myten runt Ulf Lundell.
Men det finns fler ingredienser. Sedan de märkliga åren 1975 och 1976 då han
albumdebuterade med Vargmåne och fick sin första roman Jack publicerad har Ulf
Lundell tröskats och malts i det svenska medvetandet. Han blev måltavla för en
hel generation unga feminister i samband med uppståndelsen runt antologin Fittstim.
Uttalanden som En inställd spelning är också en spelning och attacker på folkkära
tv-program som Bingolotto har gjort sitt för att skapa en bild av en Don
Quijote-liknande ensamvarg. Men samtidigt som Ulf Lundell utgör en tacksam
måltavla för hippa storstadsrecensenter har han en devot skara fans som slukar
hans verk.
Varför är det så svårt att förhålla sig neutral till dig?
- Ingen aning. Jag spekulerar inte i det heller. Jag följer en annan väg. Det
har jag gjort ända sedan Jack. När den gavs ut på våren 1976 tänkte jag nu är
jag här och hur ska jag kunna skita i 95 procent av allt det som det innebär?
I september satt jag och skrev på en ny bok.
Club Zebra är inspelad i skånska Klågerup. Han ser skivan som ett bokslut över
turnélivet, karriären, livet på klubbarna. Under 90-talet har Ulf Lundell jobbat
med ungefär samma band. Musiker som gitarristen Janne Bark och basisten Jerker
Odelholm har kommit att förknippas med album och turnéer. Men med Club Zebra
sätter han punkt för bredbenta riff, svett och handklappsrefränger.
- Jag har gjort det här länge och intensivt och älskar verkligen musiken. Men
jag vill inte spela tung, fysisk rockmusik längre än jag turnerar med Club Zebra.
Hur länge det blir vet jag inte. Kanske sitter jag och skriver på en ny bok
i februari.
Det låter mycket tidig Springsteen om skivan?
- Man kan säkert höra mer Springsteen på den här skivan än vad man kan göra på
hans egen nya platta. Jag pratar ibland om att jag vill att bandet ska låta som
en V-8-motor. Kraftfull men ändå med förmågan att glida fram mjukt och fint.
Jag vill ha det tunga, distinkta svänget som Springsteen hade när E Street Band
var som bäst.
Vad tycker du om Springsteens nya skiva?
- Det är en fin skiva men egentligen har jag inte varit speciellt intresserad
av honom sedan Tunnel of love. Det har blivit lite stelt och tråkigt, speciellt
om man hörde honom när han var på topp och ville erövra världen.
Det känns som en klassisk Ulf Lundell-kommentar. Har man väl sett Bruce Springsteen
den där magiska kvällen på Konserthuset i Stockholm 1975 så är The rising inte mycket
att hetsa upp sig över. Den som har dansat sig svettig till The Strokes förebilder
på 60- och 70-talet har svårt att se New York-bandet som rockens räddare i början
av 2000-talet. Men den som inte var född när Kungsträdgårdens almar ockuperades har
lätt att uppfatta Ulf Lundell som den typen av samhällsanalytiker som tycker att
allt var bättre förr. Då spelar det ingen större roll hur angelägen hans ilska över
samhällets orättvisor och brist på medkänsla är.
- Det kanske var bättre förr. Jag råkade vara barn på 50-talet. Sedan dess har
jag sett mitt land brutaliseras och göras rått och omänskligt av girighet och
rovkapitalism. Jag är ingen nostalgiker utan förstår varför folkhemmet växte
upp och försvann. Det var bara naturligt. Men ingen kan påstå att det är vackert
när solidariteten försvinner.
|
|
|
|
|
|
|
|
Bokus har Ulf Lundells
ljudböcker till bra pris.
|
|
|
